Var går gränsen?

Med anledning av den här nyheten på aftonbladet.se vill jag ställa en retorisk fråga:

Var slutar konsten och var börjar vansinnet?

Att för det första urinera framför ett helt gäng fullkomligt okända personer, flera av den reportrar från tv-kanaler och tidningar, krävs ju en viss sorts personlighet. Att sedan en rivaliserande "konstnär" snor hela upptåget gör ju att hela situationen blir närmast bisarr.

Därtill ska Okariz få 10 000 för sitt offentliga urinerande, något som vanligtvis snarare bestraffas än belönas. Detta ska skattebetalarna i Umeå stå för - vilket gör det ännu mer rättvist.

Okaritz var med i P3 populär i veckan och talade om sin "konst". Hon menade att hon bl.a. framför ett jämlikhetsbudskap, genom att stå upp och urinera på ett golv. Jag skulle personligen säga att det finns ungefär en miljon bättre sätt att uttrycka kvinnorättsfrågor på än att urniera. Men hon är ju med på bild i Aftonbladet och på aftonbladet.se i varje fall.

Hennes konstnärskollega verkar inte mycket friskare heller för den delen - till och med hans skägg skriker "galen".

Allvarligt talat - det här är inte konst. Konst är något som föds ur kreativitet och uttrycker ens personlighet - inte urin på ett stengolv. Idén är förmodligen funnen i botten på en flaska Vodka, snarare än i kreativitet.

Jag får dessutom otäcka flashbacks av det hela - en tjej som hukar mitt på en parkeringsplats i Falkenberg en midsommar för ett par år sedan. Mycket, mycket otrevligt.