Saxat ur ett mail idag:

"Finally, your tactica articles are awesome. I refer all new Marine players that I encounter to them. Keep 'em coming!"

Ser ni det?! DYRKA MIG! DET ÄR INTE MER ÄN RÄTT!

*host*

Provar igen...

Blogger åt upp mitt inlägg.

Hursom, frågan var: Varför får jag 0 kommentarer om jag skriver om något trivialt eller banalt, men 3-4 kommentarer om jag skriver om fylla och förnedring?

Hursom så kommer Mimmi förmodligen att avlida i vraket till lådbil som vi slängde ihop i söndags. Må hon finna frid i himmelen.

tl;dr: Mitt liv är en hora, och jag har inga pengar

Fine...

Med anledning av det förra inlägget bad Jesper om bilder. Håll till godo:

Längst till vänster visar Linus upp sig iklädd endast ett par jättekorta, jättetighta skorts (eller liknande), samt ett par glittriga skor.

I mitten står Erika iklädd svart linne, svarta skorts och högklackade skor.

Till höger finns jag själv, i rosa klänning, förkläde (även om det syns dåligt), solglasögon, flagga, paraplydrink och strumpor.














Hett.

tl;dr: Mitt liv är en hora, och jag har inga pengar.

Rosa klänningar, bankomatkvitton och mer otur

Igår var det nattuppdrag på HLK och mitt lag - VIP satsade såklart stenhårt på att vinna. Några exempel på våra uppgifter:

* Visa upp ett bankomatkvitto utskrivet kl. 23:53 (något jag ordnat efter att ha skrämt två andra studenter så till den milda grad att dom skyndade sig att bli klara så att jag också kunde skriva ut ett kvitto).

* Framställa ett konstverk innehållandes bland annat: snusdosa, tre puckar, cykelhjul, person över 65 år, 2dl ärtsoppa, en snöboll osv. Detta lyckades vi också med efter mycket om och men (med lite fusk, som exempelvis tre vaniljpuckar - alltså glassen, en kamera med ett kort på någons farfar och en snöboll gjord av frysfrost).

Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Övriga höjdpunkter var gladpackdansen - då Linus och Erika virade in sig i plastfolie och dansade bugg inför alla faddrar, samt även modevisningen då samtliga hade på sig mer eller mindre pinsamma utstyrslar - jag själv bar en rosa klänning som var ganska så jättemycket för liten, ett vitt förkläde med texten "VIP", solglasögon, strumpor, paraplydrink och en flagga.

Så... efter att ha skämtflörtat med en av domarna och sen gått av scenen kom någon fram och stack en lapp i handen på mig. På lappen stod följande (citat):
"VI HAR SETT DIG!
VI VILL HA DIG!
Håll utkik efter våra affischer för att få veta mer..."

Alltihop toppat med en snygg Pedsex Park-logga, och jag har alltså i samband med transuppvisningen blivit inbjuden till "innegänget" på HLK. Något som så uppenbart inte är min stil - eftersom jag aldrig tillhört och förmodligen aldrig kommer att tillhöra något som kan liknas vid ett "innegäng".

Hursom, när jag senare på kvällen skulle hem och gick till busshållplatsen märkte jag till min förvåning att det inte gick några bussar. De tre sista turerna går därför endast på helgfria fredagar. "Kan jag ringa en fadder?" Nej, det kunde jag inte, för jag har precis bytt mobil, och jag hade glömt telefonlistan hemma. Det fick bli taxi då. Jag tog en lapp från taxichauffören som körde hem mig i tisdags, men jag hade såklart glömt även den hemma. Så jag ringde 118 100 och därefter Taxi Jönköping som hämtade mig och körde hem mig till Råslätt för blott 165 kr.

Det var så värt det.

I vilket fall som helst så kom jag hem, och började packa upp mina saker. Jag upptäckte då att jag tappat Pedsexlappen, men ryckte på axlarna lite - det var ju ändå inte min stil. Men det tog inte fem minuter innan jag var påväg ner i hissen igen, utanför dörren - för jag hade lappen i samma ficka som mina nycklar - och nog låg den där. Med ett leende som stavade "triumf" över hela mitt ansikte plockade jag upp den lilla lappen och stoppade ner den i fickan. Jag har aldrig känt mig så smutsig i hela mitt liv.

Väl hemma igen så våldtäktsduschade jag ett par timmar innan jag gick och lade mig.

Thanks for ruining my credability, bastards...

tl;dr: Mitt liv är en hora, och jag har inga pengar.

Var är mina skor?

Ok, väldingt lång post den här gången. Jag tänker berätta om hela gårdagen, och det hände massvis med intressanta saker. För det första vill jag påpeka att jag inte har någora fördomar mot personer med viktproblem eller liknande, jag finner dom bara mindre attraktiva än dem utan. Döm mig om ni vill, men alla feta personer vill egentligen vara smala. Dom som säger annat ljuger - och mest för sig själva (precis som "jag vill inte ha en Audi TT, jag hade kört för fort i den")

Hursom, jag vaknade i god tid och åkte till skolan tidigt för att hitta rätt och absolut inte komma för sent första dagen. Jag hittade rätt direkt, och fick vänta i en halvtimme på registrering. Efter det hittade jag Basse, och han skulle tydligen läsa samma linje som mig. Vi hängde i ytterligare 45 min. innan uppropet och informationen började.

Hursom, jag och Basse hamnade i olika nollningsgrupper, och vi skiljdes därför åt ganska snart. Min grupp presenterade sig för varandra, jag pratade jättekallprat med en kille som heter Viktor, och nickade mest - men dock fejkskrattade jag åt hans skämt. Sympatiskt. Han pratade hela tiden om sina "raids". Newsflash: det första du börjar prata om när du träffar nya människor är inte dina nördiga fritidsfördriv. Om det hade varit så hade jag haft hur mycket som helst att säga, men nu var det inte så. Jag var mest tyst, i typ åtta timmar.

Under den tiden hände något som förvånade mig lite. Vi var på stadsvandring och besökte ett av gymen (det andra i ordningen). Därinne fick vi gratis vattenflaskor, informationsblad och dessutom fick vi äta av chockladbitarna som stod på disken. Varför i den heliga ljungfruns namn skulle ett gym bjuda på godis så fort de har gäster?! Nåväl, jag tog en Caffe Latte-chokladbit och gick upp för trappan efter faddrarna för att kolla på gymet. Vi tittade runt en stund och gick tillbaka ner. När jag steg ner i receptionen igen så märkte jag till min förvåning att en tjej - som var minst 30 cm kortare än mig men vägde säkert 40 kg mer - fortfarande stod och åt mintchocklad!

Hursom, efter att stadsvandringen var över, efter att folk hade badat i den kallaste delen av Vättern och efter att vi hade allihop nästan svultit ihjäl åkte jag hem igen, åt och stack sedan tillbaka till skolan. Vi gick hem till en av faddrarna och förfestade lite - och sen stack vi ner till Akademien (alltså kårpuben).

Där pratar jag lite med ett par utbytesstudenter - en från rumänien och en från schweiz, innan jag fick mitt livs andra minneslucka. Jag kanske drack för fort eller något, men så packad har jag inte varit på flera år. Jag vaknade till igen inte mindre än fyra timmar senare, gåendes uppe i Hovslätt (tror jag det var), vilket ligger 7-8 kilometer från Råslätt. Jag hade inga skor på mig, så jag har blåsor över hela fötterna nu, ingen jacka - och därmed inget busskort, ingen plånbok - och därmed inga pengar, ingen mobil och inget snus. Det enda som jag hade kvar var mina nycklar, något som jag senare tackade Gud för.

Jag flummade runt en stund och pratade med en butiksägare som absolut inte kunde köra hem mig, eftersom han väntade på en glasmästare. Jag skrattade högt åt att hans butik hade haft inbrott och gick därifrån. Jag lyckades få stopp på en taxi tillslut och förklarade mitt problem. Jag fryser, jag är trött, jag har inga pengar, jag vet inte vart jag är och jag vill bara åka hem och lägga mig. Han körde mig till Råslätt och jag däckade direkt.

I morse vaknade jag av att min hyresvärd knackade på min rumsdörr och sa att min farsa var i hennes telefon, och att han var sur/orolig som fan. Jag förklarade läget, och sa att mina fötter var helt våldtagna av att springa runt ett par timmar på asfalt, men att jag i övrigt var oskadd. Inga sträckta ringmuskler här inte! Han åkte från Limmared till Jönköping i min gamla bil, och fick tag på killen som hittat mina prylar ute i skogen. Sen gick vi och åt lunch, och farsan ojade sig över hur morsan skulle reagera. Hon ringde mig för ett par timmar sen och verkade helt ställd. Jag har aldrig hört henne tala på det viset, som om hon inte kunde välja mellan om hon skulle vara arg, förstående, medlidande eller mordisk.

Hursom så stannade jag hemma idag. Jag hade inget annat val än att skippa dagens aktiviteter, eftersom jag inte hade några pengar eller något busskort förän vid tvåtiden. Jag ringde dock en av mina faddrar, och hon sa att hon kände sig jätteskyldig till det som hade hänt. Tydligen så hade dom letat efter mig igår kväll. Ingen har dock ringt min mobil.

Min mobil, förresten, är en annan del av historien. Den har varit helt genomsur, men funkar fortfarande sporadiskt. Jävla skit, jag som trodde att jag kunde skaffa mig en ny med gott samvete.

tl;dr: Mitt liv är en hora, och jag har inga pengar.

Swedbank ftw

Noterade nyss en fantastisk rolig funktion i Swedbanks säkerhetsdosor. Jag höll på att godkänna transaktionen till IF Metalls arbetslöshetskassa och råkade istället för att trycka in pinkoden (vilket man ju måste göra två gånger per transaktion) börja skriva in sifferkoden.

Istället för något normalt meddelande som "Fel pinkod, 2 försök kvar" så stod det helt enkelt "FEL!" i dosans LCD-display, varvid den stängde av sig själv. Det ligger i samma linje som Friday the 13th-spelet gjorde i slutet på 80-talet. I Super Mario Bros. "dog" man inte, utan Mario flög helt enkelt av skärmen och man fick börja om från början av banan. I Friday the 13th dock så visas följande skärm om man blir av med alla liv:

"You and your friends are dead.

Game over"

Lite hårt för Nintendogenerationen kan man tycka?

In other news, jag flyttar i morgon. Hela mitt rum ekar av tomhet.

Det är över nuuuu

Sista dagen på jobbet, vilket innebar firande såklart. Jag har aldrig riktigt förstått det här med att fira folk som slutar sina jobb. Är det som tack? I så fall hade en bonus varit bättre - man arbetar trots allt för pengarnas skull, och inte mycket mer.

För meningen "jag älskar mitt jobb" har ungefär samma sanningshalt som:
"St.Anger är verkligen en jättebra skiva."
"Jag runkar aldrig." - Sagt av vem som helst, var som helst, när som helst. Även kvinnor.
"Det krävs lika mycket tro för att vara anhängare av vetenskapen som det gör för att vara anhängare av religionen"

Hursom, under den extrainsatta kafferasten idag fick jag dels en flaska inslagen i brunt papper med ett stålbuntband runt (samma sort som vi buntar mässingen med), samt en kaktus. Jag öppnade pappret, och fann en flaska Brämmhults Apelsinjuice. Dom försöker tydligen poängtera något. Så fort jag ens tittade på flaskan kläckte folk ur sig klyschiga kommentarer såsom "passa dig nu, du ska ju köra hem!" och liknande. Jag sympatiskrattade.

Jag fick även en kaktus, och här var M lite rolig: "Vi tänkte att en vanlig blomma bara dör, så vi skaffade den här istället. Det räcker om du välter i en halv öl i månaden ungefär så klarar den sig." Då skrattade jag på allvar.

Efter jobbet åkte jag till uthyrningskontoret, och där vankades det tårta och kaffe igen. Mycket trevlig stämmning. Jag återlämnade mina radiolurar och mina skor, men fick behålla mina kläder - konstigt nog.

Under fikastuden - där jag även fick träffa Js syster (som var helt kriminellt snygg) - noterade jag att jag även denna gång inte kunde nämna vad jag tänkt studera till utan att allehanda slumpmässiga personer blir fruktansvärt nostalgiska och börjar prata om sina högstadielärare. Jag försökte döda konversationen ett par gånger, men misslyckades.

Jag och J enades om att jag sökte helgjobb så skulle jag höra av mig - vilket också är ganska troligt. Sen åkte jag hem.

Det är helt obeskrivligt skönt att det är slut på slitet.

Jobbångest?

Jobbångest är "den nya folksjukdomen", alltså det som får Aftonbladet att sälja fler ex. än Expressen ungefär en gång i månaden. Jobbångest får man tydligen efter semestern. I "enkäterna" a la Vi 5 är det uppenbarligen ingen som lider av det för alla har antingen haft en astråkig semester som regnat bort eller så vet dom att deras chef läser Aftonbladet och därmed svarar dom jättetråkiga saker såsom "nej, jag gillar mitt jobb - jag är glad att vara tillbaka."

Yeah right.

Så med andra ord så har folk haft helt patetiska semestrar i år, för vad krävs för att man ska gå och längta tillbaka efter jobbet? Min semester har i princip gått ut på att hänga med samma människor som vanligt, spela samma spel som vanligt, dricka samma öl som vanligt och gnälla över precis samma saker som vanligt. Jag längtade fan inte tillbaka till jobbet.

Men nu är det bara tre dagar kvar innan jag slutar. Tre dagar, och en kommer gå åt till att lära upp den stackars jävel som ska efterträda mig som kukkaparförare. Sen är det en veckas glassighet, sen flyttar jag och sen börjar äntligen skolan. Jag fixar att läsa - det är jag helt säker på. Jag fixar att leva under fattigdomsgränsen - det är jag nästan säker på. Jag fixar att ta farväl av mitt gamla jobb - det är jag totalt, fruktansvärt säker på.

Idag var det hur mycket som helst att göra - och hela eftermiddagen försvann i ett moln av hårt arbete, svordomar och stress.

M: "Nu kom det en orderfitta till... Nej, nu går jag och tar livet av mig... Jag tar truckjäveln och kör av närmaste stup!"
Jag (något frånvarande): "Again, bryr mig inte - jag slutar på fredag."

Egentligen borde jag skriva min artikel för nästa vecka egentligen, men jag har glömt böckerna hemma och jag har ingen inspiration.

Och om 12 timmar ska jag sätta mig i bilen och åka till jobbet.