Var är mina skor?

Ok, väldingt lång post den här gången. Jag tänker berätta om hela gårdagen, och det hände massvis med intressanta saker. För det första vill jag påpeka att jag inte har någora fördomar mot personer med viktproblem eller liknande, jag finner dom bara mindre attraktiva än dem utan. Döm mig om ni vill, men alla feta personer vill egentligen vara smala. Dom som säger annat ljuger - och mest för sig själva (precis som "jag vill inte ha en Audi TT, jag hade kört för fort i den")

Hursom, jag vaknade i god tid och åkte till skolan tidigt för att hitta rätt och absolut inte komma för sent första dagen. Jag hittade rätt direkt, och fick vänta i en halvtimme på registrering. Efter det hittade jag Basse, och han skulle tydligen läsa samma linje som mig. Vi hängde i ytterligare 45 min. innan uppropet och informationen började.

Hursom, jag och Basse hamnade i olika nollningsgrupper, och vi skiljdes därför åt ganska snart. Min grupp presenterade sig för varandra, jag pratade jättekallprat med en kille som heter Viktor, och nickade mest - men dock fejkskrattade jag åt hans skämt. Sympatiskt. Han pratade hela tiden om sina "raids". Newsflash: det första du börjar prata om när du träffar nya människor är inte dina nördiga fritidsfördriv. Om det hade varit så hade jag haft hur mycket som helst att säga, men nu var det inte så. Jag var mest tyst, i typ åtta timmar.

Under den tiden hände något som förvånade mig lite. Vi var på stadsvandring och besökte ett av gymen (det andra i ordningen). Därinne fick vi gratis vattenflaskor, informationsblad och dessutom fick vi äta av chockladbitarna som stod på disken. Varför i den heliga ljungfruns namn skulle ett gym bjuda på godis så fort de har gäster?! Nåväl, jag tog en Caffe Latte-chokladbit och gick upp för trappan efter faddrarna för att kolla på gymet. Vi tittade runt en stund och gick tillbaka ner. När jag steg ner i receptionen igen så märkte jag till min förvåning att en tjej - som var minst 30 cm kortare än mig men vägde säkert 40 kg mer - fortfarande stod och åt mintchocklad!

Hursom, efter att stadsvandringen var över, efter att folk hade badat i den kallaste delen av Vättern och efter att vi hade allihop nästan svultit ihjäl åkte jag hem igen, åt och stack sedan tillbaka till skolan. Vi gick hem till en av faddrarna och förfestade lite - och sen stack vi ner till Akademien (alltså kårpuben).

Där pratar jag lite med ett par utbytesstudenter - en från rumänien och en från schweiz, innan jag fick mitt livs andra minneslucka. Jag kanske drack för fort eller något, men så packad har jag inte varit på flera år. Jag vaknade till igen inte mindre än fyra timmar senare, gåendes uppe i Hovslätt (tror jag det var), vilket ligger 7-8 kilometer från Råslätt. Jag hade inga skor på mig, så jag har blåsor över hela fötterna nu, ingen jacka - och därmed inget busskort, ingen plånbok - och därmed inga pengar, ingen mobil och inget snus. Det enda som jag hade kvar var mina nycklar, något som jag senare tackade Gud för.

Jag flummade runt en stund och pratade med en butiksägare som absolut inte kunde köra hem mig, eftersom han väntade på en glasmästare. Jag skrattade högt åt att hans butik hade haft inbrott och gick därifrån. Jag lyckades få stopp på en taxi tillslut och förklarade mitt problem. Jag fryser, jag är trött, jag har inga pengar, jag vet inte vart jag är och jag vill bara åka hem och lägga mig. Han körde mig till Råslätt och jag däckade direkt.

I morse vaknade jag av att min hyresvärd knackade på min rumsdörr och sa att min farsa var i hennes telefon, och att han var sur/orolig som fan. Jag förklarade läget, och sa att mina fötter var helt våldtagna av att springa runt ett par timmar på asfalt, men att jag i övrigt var oskadd. Inga sträckta ringmuskler här inte! Han åkte från Limmared till Jönköping i min gamla bil, och fick tag på killen som hittat mina prylar ute i skogen. Sen gick vi och åt lunch, och farsan ojade sig över hur morsan skulle reagera. Hon ringde mig för ett par timmar sen och verkade helt ställd. Jag har aldrig hört henne tala på det viset, som om hon inte kunde välja mellan om hon skulle vara arg, förstående, medlidande eller mordisk.

Hursom så stannade jag hemma idag. Jag hade inget annat val än att skippa dagens aktiviteter, eftersom jag inte hade några pengar eller något busskort förän vid tvåtiden. Jag ringde dock en av mina faddrar, och hon sa att hon kände sig jätteskyldig till det som hade hänt. Tydligen så hade dom letat efter mig igår kväll. Ingen har dock ringt min mobil.

Min mobil, förresten, är en annan del av historien. Den har varit helt genomsur, men funkar fortfarande sporadiskt. Jävla skit, jag som trodde att jag kunde skaffa mig en ny med gott samvete.

tl;dr: Mitt liv är en hora, och jag har inga pengar.