En riktigt bra dag på jobbet

"Den enda sanna glädjen är som bekant skadeglädjen."

Detta sade alltid min matte- och fysiklärare på högstadiet, och han hade - som alltid - rätt i det. Detta märkte jag speciellt på jobbet i dag. Alla utom jag själv gick runt och var sura och uppretade för både det ena och det andra:

T var sur av flera skäl. För det första så har han som noterat nedan förlorat en del pengar nyligen, och han har ännu inte hittat sin plånbok. Dessutom så skickar hans flickvän inte hälften så många SMS numer som innan, vilket egentligen kan betyda en av två saker: hon är antingen pank eller trött på förhållandet.

M har trubbel hemma, men inte med sin sambo, utan med sin unge. Han är sjuk hela tiden, för att dagiset han går på är totalt packat med ungar, och alla är snoriga 24/7.

D är i allmänhet lite gaggig, såhär på äldre dagar. Han har börjat se och höra dåligt, och har förslitningsskador i axlar och överarmar. Mycket frustrerande säkert.

Dessutom har det varit mycket stress på jobbet på sistone. Inte en enda ledig stund. Som jag kanske har nämnt innan så har vi en kafferast i veckan: på torsdagar. En enda kafferast i veckan. Vidare har vi även frukost 9-9.20 och lunch 12-12.45. Under dessa tiden är lagret egentligen stängt, men det finns nog inte en enda chafför som respekterar detta.

Ordrarna tar aldrig slut, först i eftermiddags lyckades jag jobba ifatt schemat så att vi i varje fall inte ligger efter längre. Vi har varit sena med leveranser i två veckor nu, för att A, E, H och K lovar alldeles för mycket.

Kukkapen gick sönder i dag också, eller rättare, den har varit sönder i en vecka ungefär, men det var först idag som vi upptäckte det. Den har kapat både för långt, för kort och snett på de senaste 10 kapordrarna, men eftersom vi är underbemannade har vi inte kunnat sitta barnvakt, och därför inte upptäckt det heller. Kunderna gnäller över att det är slarvigt packat (vanligen föser man bara ner alla bitar i en halvpall och drar ett band runt - det är det enda som inte tar alldeles för lång tid) och om att pallarna innehåller för mycket spån. Newsflash: när man kapar stål och mässing bildas spån. Detta spån tenderar att fastna på bitarna, med hjälp av kylvätskan. Det hjälper inte om vi blåser av allt ihop med högtrycksluften, det blir spån i pallarna ändå.

Generellt har kunder lätt för att ställa en hel hög med krav, men dom har jävligt svårt att hålla det de själva har lovat. Buntar kan ligga i en hel vecka, färdigpackade för hämtning, men inte fan kommer någon och plockar upp skiten, utan dom ligger bara i vägen.

Jag önskar verkligen att jag hade tid att ägna full koncentration åt varje order, att kontrollera alla pinnar så att dom inte är böjda, att mäta varje kapsnitt, att ta bort allt spån och varsamsfullt stapla bitarna i en pall och sen i det närmaste erotiskt kärleksfullt klistra på allehanda batchlappar, adresslappar osv.

Men det har jag inte.

Egentligen borde det finnas etikettregler för sånt här, det finns överallt annars. Om man upptäcker att butiken man hade för avsikt att besöka är stängd går man inte in - även om folk springer runt inne i den. Stängt betyder stängt, punkt slut. Om man har bokat bord för 6 personer på en restaurent går man inte dit med två polare extra, man kan inte förvänta sig att få plats då.

Men framför allt så går man inte runt och tror att man är förmer än alla andra, bara för att man jobbade med något liknande för typ hundra år sedan. Man bör heller inte ljuga om vad man har gjort tidigare. Newsflash, newbie: ditt gamla jobb har telefoner! Vi vet att du inte sysslade med det du säger att du gjorde innan. Det är patetiskt att blåljuga och sen glömma av vad man har sagt!

Trots all den här skiten så hade jag en ganska bra dag. Torsdagar innebär kafferast, vilket alltid är välkommet, och när alla andra gick runt och slog i dörrar, kastade lådor fram och tillbaka, svor och skrek så kunde jag inte undgå att le åt hela spektaklet.

Ja, jag vet. Jag är en vidrig människa egentligen. Men är vi inte alla det - när ingen ser på?