London calling

(A bit overdue)

Efter ungefär tolv timmar av insupande av äkta kvalité med Swebus, Ryanair och Easybus som alla tre har säten som är designade för onda dvärgar snarare än normallånga människor, anlände vi vid Victoria Station i London och tog en taxi till vandrarhemmet som låg strax norr om Hyde Park, vid Queensway. Första kvällen anlände vi ganska så sent, och checkade helt enkelt in och gick och lade oss, efter att ha tagit farväl av Ahsan som bodde på ett annat vandrarhem.

Följande morgon började vi tidigt, och jag och Robert lyckades se stora delar av Oxford Street och Oxford Circus medan vi väntade på Ahsan och Ahmad. De två senarenämnad är för övrigt helt galet lika, både till sättet och utseendet. I vilket fall så lyckades vi mötas upp, alla fyra, och gick och åt lunch på en liten pitoresk pub innan vi begav oss mot SOAS campus där debatten skulle hållas. Väl där fick vi gå genom en säkerhetskontroll (väldigt seriöst) innan vi kunde ta oss till rätt sal, vilket tog en stund.

Debatten gick som förväntat, ungefär. Ämnet var "This house believes that a bailout is unjustified in this economic situation", och helt oväntat vann studenterna från London School of Economics. Den sista talaren i vårt lag, en av studenterna från University of Glasgow, fick i varje fall "Best Speaker"-priset, och enligt utsago slog vi SOAS, vilket var oväntat.

Det mest oväntade inslaget i debatten var att Robert inte gjorde bort sig riktigt så mycket som han sa att han skulle göra. Vi hade på förhand enats om att han hade en mycket större karisma om han talade med extrem svensk brytning, varför han valde att göra detta även under den riktiga debatten.

"Lejdies and gäntälmän, wee cän nåt allouw this bejlaut to häppen!"
- Robert

Efter debatten hängde vi en stund på SOAS studentpub innan vi skulle vidare. Vi hade på förhand enats om att vi skulle möta upp utanför Hard Rock Café, och jag ville tillbaka till vandrarhemmet och byta om innan vi gick ut. Robert drog iväg med ett par andra polare så länge och jag lämnade därför vandrarhemmet ensam kring 22.30-tiden på kvällen. Efter att ha åkt tunnelbana från Queensway till Bond Street och där bytt för att åka till Green Park för ett till byte till Hyde Park Corner lyckades jag lokalisera Hard Rock Café efter lite om och men, med hjälp av en turistkarta. Där fanns dock ingen Ahsan, Ahmad eller Robert. Jag använde mina allra sista pengar på telefonkortet till att ringa upp Ahsan, och samtalet gick ungefär så här:

Jag: "Where the fuck are you guys, I'm standing outside Hard Rock Café now!"
Ahsan: "Oh, we're out by Oldstreet Station, didn't Robert call you?"
Jag: "I've spent half an hour on the tube trying to get here, what do you think?"
Ahsan: "Ah, yes. Just get here asap, and we'll wait for you."

Så efter att ha tagit mig tillbaka till Hyde Park Corner tog jag en tunnelbana till King's Cross och därifrån ner till Oldstreet. Jag hade förvisso inte varit i de delarna av London innan, så det var kul att se lite av dess baksida. Kebabhak, svarttaxichaufförer och fulla ungdomar precis överallt.

Jag lyckades få i mig två öl innan de stängde överallt, och därefter tog jag och Robert en buss tillbaka till vandarhemmet och somnade ganska omgående.

Hemresan var lite mer spännande än ditresan. Vi fick springa precis hela tiden för att hinna med alla byten. Springa till vandrarhemmet för att hämta väskan efter att vi varit ute och ätit, springa från Victoria Station till Easybusbussen, springa genom säkerhetskontrollen (vi lyckades prata oss till att få stå i den prioriterade kön) och därefter vänta två timmar i Sverige innan vi kunde åka länsbuss och sen Swebus hem. Allt som allt så var vi hemma kring tre på morgonen.

Jag har fortfarande inte orkat packa upp.